Islay Journey grand finale

Jag trodde nästan inte att jag skulle få till detta och avsluta skildringen från Islay. Men så kommer mina sista ord trots allt. Bättre att posta än att slänga tänkte jag. Som jag konstaterade i förra delen av reseskildringen så tar det tid, mycket tid att få ner saker och ting på pränt. Det kommer oftast för mycket annat emellan.

Faktum är ju att det än idag finns en hel del från Islay resan som jag fortfarande bearbetar och processar. I första delen skrev jag om att resan var ett av de viktigaste besluten i mitt liv vilket min fru påpekade kanske var att ta i lite väl mycket. Visst tog jag i så jag nästan sprack men det förklarar samtidigt hur stor del av mitt liv detta med whisky är. Visst är så många andra saker så oerhört mycket viktigare som att jag blev pappa till tvillingar i början av november! Det slår ju liksom allt. Även om det också inneburit en av de tuffaste perioderna i mitt liv så är det att få tvillingar ett stort previlegium och få förunnat att få vara med om. 

Det är inte svårt att säga att detta är näst efter min första son (första gången är alltid bäst) det absolut viktigaste och största som någonsin kommer att hända i mitt liv och definitivt för 2015. Men missförstå mig rätt här. Glädjen över att få vistas 5 dagar i Skottland med ett gäng andra sköna whisky lirare är också väldigt stort för mig. Det är förstås på ett helt annat sätt och det triggar helt andra känslor. Men tänk att du längtat efter något så länge du kan minnas och när dagen kommer då du får uppfylla din dröm så är allt bara helt perfekt. Nästan som när Laleh skrev sin hit "Stars align" så fick jag samma känsla. Allt föll på plats när jag stod där på båten ut till Islay. jag konstaterade i del 2 också att jag skulle tillbaka till Islay igen vilket redan börjat formas som idé i mitt huvud. Jag väntade i över 15 år första gången jag åkte och kortar man ner det lite så borde jag vara tillbaka där inom 5 år :-)

Låt oss nu åka tillbaka en sista gång för att avge rapport på de sista dagarna på Islay och på något sätt försöka knyta ihop säcken. Resan till Islay var utan tvekan årets händelse för mig (Ja ja jag vet att tvillingarna slår allt men nu skriver jag en blogg om whisky så låt oss nu hålla oss till vad som var bäst i min whiskyvärld). 

2015-09-09-14.07.41.jpg

Efter vårt fantastiska besök på Lagavulin var det svårt att koncentrera sig och man liksom seglade på molnen (inte enbart pga av alkoholen ska tilläggas). Tommy och Peter som vid det här laget gjort sig skyldiga till en mängd otroligt jobbiga arrangemang (sett till saknaden det kommer att framkalla hos den som upplever dem) ville inte slå av på takten. Efter denna legendar tog vi således vägen förbi en annan legendar på vägen tillbaka. Ett stopp på Port Ellen Hotell för lunch och sedan foto session vid den berömda väggen till den kanske största legendaren på ön. Port Ellen stängde redan 1983 och som bekant så var det ganska tufft vid det här tiden. Ardbeg hade ju stängt redan 2 år tidigare och PE blev det andra i rad att stänga. Ardbeg öppnade ju igen men det gjorde aldrig Port Ellen som istället byggdes om om till ett renodlat mälteri och absolut verksamt idag. De flesta distillerierna på Islay köper sitt färdigmältade korn av Port Ellen Maltings. 

2015-09-09-13.55.18.jpg
Port Ellen maltings

2015-09-10-12.17.19.jpg
Tommy Andersen (Eldvatten), Jag, Peter Sjögren (eldvatten) och Johan Borgemo (whiskynörden).

Kilchoman som nyligen firade 10 år är det senaste distilleriet som öppnat på Islay och dessförinnan är det mer än 120 år till det som senast öppnade. Nu finns det ett till som är på gång i det nu redan ganska omtalade Gartbreck. Det är Jean Donnay mannen bakom det Franska Distilleriet Glann ar Mor som köpt en fastighet strax sydväst om Bowmore alldeles intill vattnet utmed Loch Indaal ligger det helt ensamt ut på en liten udde. Där finns ännu ingenting mer än ett bostadhus men mer ska det bli och planerna säger att de ska kokas sprit där redan hösten 2016. Jag tvivlar dock starkt på att detta kommer att ske som ni kanske också kan se av bilderna så är inte inte så mycket som har hänt och det ska till en arme av byggfolk för att klara den deadlinen. Kul ändå att få se det och det ligger i det närmaste perfekt för att var på Islay.
2015-09-09-17.07.53.jpg
Endast en skylt påminner om att ett distilleri ska byggas här

_PH82321.jpg
Gartbreck som det ser ut idag

_PH82308.jpg
Här hela resegänget framför huset på Gartbreck.

Sista dagen på vår resa skulle bli något aldeles extra då vi hade planer på att besöka Kilchoman först och sedan avsluta med Bruichladdich. Jag hade personligen sett fram enormt mycket mot att få komma till just Bruichladdich som lyckats förbli trogna sin tradition på många sätt. Dessutom så sprudlar det av experimentlusta som Port Charlotte och inte minst Octomore samt det allra senaste Lochindaal visat. Kilchoman farm distillery som ligger in liten bit inåt landet från Bruichladdich mätt är inte så mycket mer än just ett farm distillery. Trevligt ställe, ser ut som en större bondgård om man bortser från den lilla pagodan men inte så mycket mer. Med sina dryga 10 år på nacken så har historien inte riktigt lyckats sätta sig på Kilchoman ännu men att de kan koka sprit råder det ingen tvekan om och jag får med mig en 10th anniversary som är en av de bästa från distilleriet som jag provat.

2015-09-10-10.58.41.jpg
Kilchoman Farm Distillery

Men vi lägger inte så mycket mer än en timme här och drar istället direkt vidare till Bruichladdich som både har en fantastisk besökscentrum och en riktigt härlig distilleri atmosfär. På Laddie får vi en riktigt trevlig överraskning i en provning av sällan skådat slag. Vi få stifta bekantskap med Laddies maltkunskaper på hög nivå inne i ett av de allra äldsta lagerhusen. Där har vår provningsledare Raymond dukat upp ett litet smörgåsbord av det som kanske mest förkroppsligar det kreativa hos just Bruichladdich. Vi får en uppvärmningsdram i en helt fantastisk Laddie från 1989. Sedan följer innovationen i form av några hårresande drams signerade Port Charlotte och Octomore. Vi får ganska stora glas och dessutom påfyllning. Inte undra på att fötterna blev runda där inne med stora drams på dryga 60%. Var det gott då? Jodå helt fantastiskt och unikt. När vi efter provningen rullar ner till shoppen så bestämmer alla sig för att hälla upp sin egna Valinch butelj direkt ur fat. Smart att vara generös för plånboken står plötsligt helt vidöppen. 

2015-09-10-16.26.33.jpg

_PH82374_20160120-212248_1.jpg
Provingen sker inne i ett av lagerhusen.

2015-09-10-13.02.07.jpg
Jag och Raymond vår provningsledare och guide på Bruichladdich

Jag hinner aldrig ställa fat-frågan till Raymond men det gör faktiskt inget för här finns så mycket innovation så hälften hade varit nog och bara veckor efter hemkomst så provade jag en Port Charlotte på Syrah fat som var gudomlig. Det är alltså vidöppet för dem att använda vilka fat de vill då varken Octomore eller PC har något s.k. core fat. De kan köpa vad som helst och vågar också prova allt och då är självklart tillgången större. Kanske viktigast av allt är att PC destillatet verkar hantera vilka fat som helst. Självklart blir inte alla faten lika bra men faktum är att jag har provat ganska få dåliga PC trots en stor mängd olika fatlagringar.

2015-09-10-12.55.14.jpg
Ett vidunder till Octomore fat. Kanske det mest kraftfulla jag någonsin provat i whiskysammanhang

2015-09-10-12.54.51.jpg

Ett PC privatfat som såldes tillbaka till distilleriet. Kanske de forna ägarna ångrar detta idag. Helt fantastisk whisky.

Vi återvänder hem till "The Old Bakery" på Bowmore Hotell där vi huserat i dagarna fyra för att förbereda oss på hemresan. Men Tommy och Peter har som alltid något extra i rockärmen och under kvällen dyker David Angus Turner upp som gubben i lådan. Bowmores Distillery Manager är något alldeles extra.

2015-09-10-20.31.37.jpg
Självklart ska man ta en selfie tillsammans med David när man får chansen. 

Född och uppvuxen på Islay och har i princip whisky i blodet. T&P hade hintat om att detta skulle ske så vi hade alla taggat med frågor. Det blev en hel del frågor som fick bra svar av David som till råga på allt lämnat sitt egna födelsedagsfirande för att träffa just oss. Jag tog själv upp NAS frågan försiktigt och fick ett förväntat svar men kanske något reserverat att det minsann inte alls är sinande lager av ålderswhisky som ligger till grund. Ej heller att det skulle vara något problem med bristande förtroende från konsumenterna.

Faktum är att det är bland NAS buteljerna som Bowmore har sina storsäljare. Dock så menade David att problematiken är mångfacetterad och att det ofta också handlar om rena affärsmässiga beslut. Som exempel tog David upp den Amerikanska marknaden där det kan ta upp till ett år att få igenom etikettsändringar på sina flaskor. Det är alltså väldigt svårt att upprätthålla standardsorter om man exempelvis inte skulle klara efterfrågan på en viss åldersshisky. Genom att släppa NAS har man alltså större utrymme och fler möjligheter att möta efterfrågan. Lärorikt och intressant. Vi tackade David för att han tog sig tid att träffa oss, speciellt på sin egna födelsedag.

Efter stund infinner sig en lite dyster stämning i huset, vi ska ju lämna denna fantastiska ö i gryningen så det är ju inte konstigt. Dock är vi några stycken som bestämmer oss för att ta några sista drams och ett hederligt farväl innan det är dags för några få timmars sömn före avfärden mot Glasgow Airport.  

Så vad blir då min slutkommentar? Jo det är ganska enkelt. Branschen och kanske främst så som den ser ut på Islay har problem. Stora problem med att ge publiken vad de vill ha. Det suktas efter mer än vad som går att uppbringa och distillerier blir uppköpta av stora drakar för positionerings skull. NAS buteljerna blir fler och fler och det måste liksom till för att ha det utrymme som krävs för att kunna tillgodose efterfrågan på en viss produkt. sist men inte minst så märks den begränsade tillgången på priserna som hela tiden verkar hitta nya höjder. Bra eller dåligt ja det får köparna avgöra men klart är ändå att trots läget så mår de flesta distillerierna på Islay bra, riktigt bra. Jag ska ställa samma frågor när jag kommer tillbaka nästa gång.

Slainte, over and out.